Aha Indianer

Indianer eller amerindianer är beteckningen på ursprungsfolken i Nord-, Central- och Sydamerika. Indianernas förfäder kom till Amerika för minst 13.000 år sedan då små grupper av samlare och jägare vandrade över Berings Sund. Skillnaderna i språktillhörighet pekar på att grupperna som sökte sig ned i Nordamerika troligen var av olika folkslag och förmodligen också att de kom i olika vågor. Vandringslederna, i den utsträckning de kan rekonstrueras, följde bergskedjorna; Klippiga Bergen, ned genom Centralamerika och vidare söderut längs Anderna. För minst 10.000 år sedan hade några grupper av dessa s.k. paleo-indianer sökt sig hela vägen ned till Sydamerikas sydspets medan andra förgrenat sig österut i Nordamerikas inland och ut på låglandet längs Sydamerikas nordostkust.

 

Det är brukligt att dela in den amerikanska förhistorien i fyra olika arkeologiska faser. Det paleoindianska stadiet (30000-8000 f.Kr.) täcker den första invandringen via Berings Sund och den påföljande samlar- och jägarperioden. Under den andra fasen, det s.k. arkaiska stadiet (8000-5000 f.Kr.) hade inlandsisen dragit sig tillbaka till den allra nordliga delen av Nordamerika och de många indiangrupperna breder ut sig inom varje region och på vissa håll upprättar fasta byar. Det första jordbruket, baserat på majsodling, kan spåras till Mexiko ungefär 5000 f.Kr. och den senare delen av det formativa stadiet (5000-2000 f.Kr.) innebar förekomsten av ett intensivt jordbruk i Mesoamerika och Anderna. De stora civilisationernas uppgång och fall sker under den fjärde fasen som ibland kallats civilisationsstadiet (2000 f.Kr.-1500 e.Kr.). Den mäktigaste av dessa civilisationer var inkariket som uppstod i centrala Anderna och som varade fram till den spanska erövringen 1533. Högkulturerna kännetecknades av fasta bosättningar, social stratifikation och ett komplext rituellt liv. I framför allt Mesoamerika (olmekerna, toltekerna, aztekerna och mayakulturen) och Anderna skedde en utveckling som gav upphov till statsbildningar och stadsliknande centra med pyramider och tempel. Med dessa civilisationer följde utvecklingen av kalendersystem, metallurgi, vävning och keramik, men för delen även religiösa seder med omfattande människooffer. Under det första årtusendet e.Kr. utvecklades i de sydvästra av Nordamerika delarna en högkultur ur anasazi-,  mogollon- och hohokamkulturerna, baserad på konstbevattningsjordbruk. I sydöst blomstrade hopewellkulturen, en högkultur som sedan spred sig norrut mot de stora sjöarna och som utmärkte sig för pyramidliknande gravar (s.k. mounds) av mesoamerikansk typ.

 

Det finns cirka 1200 indianspråk, men de flesta talas endast av några hundra eller tusen människor. Språken brukar sammanföras till ett antal språkfamiljer, varav de flesta finns i Nord- och Mellanamerika. Några exempel på mera folkrika stammar av skilda språkgrupper i dagens Nordamerika är navaho (athapaskan), ojibwa och cree (algonkin), samt cherokee och lakota (sioux). I Mellan- och Sydamerika är de största indianspråken nahuatl, maya, otomi, tupi-guarani och quechua. Då den språkliga klassificeringen av Amerikas indianfolk är synnerligen komplicerad blir en indelning i kulturområden som bygger på idén om försörjningssystem mer överskådlig.

 

Längst i norr ligger det arktiska kulturområdet som huvudsakligen befolkas av inuiter (eskimåer). Söder om kustremsorna mot Ishavet ligger det väldiga skogsområde som omfattar större delen av Alaska och en stor del av nuvarande Kanadas inland. Indianerna i landets glest befolkade norra delar i stort sett har kunnat bevara sin traditionella livsform, dvs. livnära sig på jakt, fiske och insamling. Söder och öster om Hudson Bay lever naskapi-montagnais, algonkiner, cree och ojibwa som alla tillhör språkgruppen algonkin. Väster om Hudson Bay finns athapaskisktalande folk, bl.a chipewyan, beaver, dogrib och kutchin. På grund av den sparsamma mängden av villebråd har befolkningstätheten i området alltid varit extremt låg; de nomadiserade grupperna eller banden bestod i regel av bara ett trettiotal individer som samlades under en vald ledare. Religionen bland de olika subarktiska indianerna hade många gemensamma drag. Samhörigheten mellan människan och naturen uttrycktes i myter och ritualer, och särskilt bland de algonkintalande folken förekom en rituell identifikation mellan vissa djurarter och släktgrupper (s.k. totemism). Ett starkt religiöst inslag hos de arktiska och subarktiska folken är ”björnkulten” som handlar om att man måste blidka villebrådets skyddsandar i samband med jakt på större djur. Genom att försätta sig i trance etablerade religiösa specialister, schamaner eller medicinmän, kontakt med andarna.

 

Trots stora språkliga och kulturella skillnader, geografiska variationer och barriärer, kan man hos de många skilda indianfolken finna vissa återkommande religiösa föreställningar. Den mest generella och uppenbara står att finna i en delad natursyn. Människans relation till naturen strävade efter balans och harmoni, något som kom till uttryck i bosättningsmönster, arkitektur, myter, konst och musik. Relationen är förstås inte enbart harmonisk eftersom det råder en kamp mellan människa och djur om resurser, men den sker på ett respektfullt sätt. Växtligheten beskrivs ganska ofta som Jordmoderns kläder eller filt, ibland som hennes långa hår. Djuren är visa och vissa av dem tjänar som förmedlare mellan människans och andarnas värld. I både Nord- och Sydamerika återkommer kosmologiska uppfattningar om att djur och växter är personer som lever i samhällen, och att dessa naturens varelser har sociala relationer med människorna i enlighet med släktskapssystemens strikta reglar för socialt beteende. Själsliv och på sina håll reinkarnationsföreställningar placerar djuren på samma nivå som den mänskliga varelsen. Människan kan efter döden ta plats i ett djur, samtidigt som delar av naturen härstammar från människan. Liv uppfattas som flöden vilka korsar och griper in i varandra. Tron på att allting har liv, det organiska såväl som det oorganiska, och att en levande verksam kraft manifesteras genom naturen var och är central i de flesta indianska religioner. Indianen söker genom sång, dans, bön, drömmar, visioner, fasta och självtortyr kontakt med andarna. Dessa finns allestädes närvarande och det mänskliga livet styrs av omen och förebud. De basala trosföreställningarna handlar om kampen mellan goda och onda (osynliga) krafter, magisk makt, andar, själar, monster, häxor, skepnadsskiften, samt att naturen är medveten om vad människor säger och gör. Genom ritualen förnyade man och överförde symboliskt naturens själsliga kraft till människan.

 

Nordvästkusten är det kulturområde som sträcker sig längs Stillahavskusten från södra Alaska till norra Kalifornien. Precis som i de nordligaste kulturområdena är inslagen av schamanism utmärkande i myter och ceremonier. Haida, kwakiutl, tlingit, bella bella, bella coola och chinook är några av de större stammarna i området. Till skillnad från folken i det subarktiska området är befolkningstätheten på Nordvästkusten hög och de autonoma byarna utmärkes av social stratifiering, komplicerade kommunala riter och en synnerligen rik materiell kultur. Lokala familjegrupper (hierarkiskt rankade efter sin släktskap till en mytisk anfader) var den primära socioekonomiska enheten. Fisket var och är fortfarande den viktigaste näringen för nordvästkustindianerna.

 

Speciellt utmärkande för nordvästkustindianerna är det imponerande konsthantverket som på senare tid fått ett internationellt erkännande. Vackert snidade totempålar och enastående masker, stora kanoter och lådor snidade ur ett enda stycke, mattor och kläder vävda av innerbarken från röd ceder gör hantverket unikt i Amerika. Gränsen mellan symbolism och realism suddas effektiv ut i konsten där böjda linjer och geometriska mönster med mytologiska motiv är dominerande. Detta skiljer områdets konststil från t.ex. prärieindianerna som i sitt konsthantverk nästan uteslutande arbetar med raka linjer. Studiet av äldre föremål berättar en hel del om vandringsvägar och kulturutbyten mellan de olika indianfolken. Det handlades med skinn, horn, trä och koppar över stora områden. Sjösnäckor från Stilla Havet fördes från stam till stam hela vägen till det övre Missouri River-området. Arkeologiska fynd från Casa Grandes i Mexiko visar halsband av spondylus med påhäng av turkoser, koppar och pyrit (svavelkis). Från Mexiko fördes papegojfjädrar, metallklockor och snäckor norrut, osv.

 

Nordvästkustens indianer var även skickliga korgmakare. Det är annars ett hantverk som är utmärkande för indianfolken i Kalifornien. Kulturområdet är inte helt identiskt med staten Kalifornien eftersom det inkluderar den mexikanska provinsen Baja California. Folken i Kalifornien var huvudsakligen samlar, fiskare och jägare. Kontakten med spanjorerna medförde undergång för många av indianfolken i Kalifornien. Deras antal reducerades kraftigt, huvudsakligen till följd av spridningen av europeiska sjukdomar såsom smittkoppor, mässling och influensa. Vid tidpunkten för den europeiska kontakten var området förmodligen det folkrikaste i Nordamerika (åtminstone 300.000 indianer) och följaktligen var den språkliga rikedomen exceptionellt stor. Idag återfinns rester av folk som pomo, karok, washo, chumash, maidu, miwok, yurok och serrano.

 

Det östra skogslandet (nordöstra och sydöstra skogsområdena) beboddes av folkgrupper tillhörande språkfamiljerna irokesiska, algonkinska och muskogee. Jakt och fiske var den huvudsakliga näringen även om de irokesiska folken införde majsen till det nordöstra skogsområdet. Mississippis dalgång och delta dominerades av jordbrukande folk. Vid tiden för européernas ankomst dominerades det sydöstra skogslandet av natchez, choctaw, chickasaw, creek och cherokeser, av vilka de fyra senare skulle komma att tillhöra de s.k. fem civiliserade stammarna.

 

De nordliga indianernas kontakter med fransmän och engelsmän var nästan lika katastrofal. Pälshandeln medförde att flera djurarter blev nästintill utrotade, samtidigt med att indianerna blev avhängiga av handelsstationerna för redskap, vapen, mat och alkohol. Den europeiska expansionen kom framför allt österifrån och involverade i kolonialkrigen mellan England och Frankrike intensifierades traditionella stamkonflikter såsom den mellan huroner och irokeser. Huronerna drevs bort men det s.k. irokesförbundets herravälde blev kortlivat. Den gamla lojaliteten till britterna splittrade förbundet i och med det amerikanska självständighetskriget och indianerna led svåra nederlag i striderna. I ett försök att slutgiltigt lösa det så kallade indianproblemet genomdrevs under 1830-talet en omfattande tvångsförflyttning av indianer till Indianterritoret, nuvarande Oklahoma. Talande för mycket lidande och umbäranden har den långa vandringen gått till historien som ”Tårarnas väg”. Med upptäckten av guld i Kalifornien 1848 fortsatte den vita expansionen västerut. Under senare hälften av 1800-talet var de östliga indianfolken militärt besegrade, och indiankrigen koncentrerades till prärierna och den amerikanska sydvästern, dvs. Arizona och New Mexico. Det var siouxindianerna (lakota) under ledare som Red Cloud, Crazy Horse och Sitting Bull som kämpade för sitt land och sin frihet, samt apacher under Cochise och Geronimo som bjöd hårt motstånd. Vid slutet av 1880-talet var indianernas militära motstånd i praktiken brutet, och de förvisades till indianreservat.

 

Den tidiga kontakten med européerna gav inte bara upphov till konflikter utan resulterade även i folkvandringar, intensiv handel och kulturella innovationer. Indianer som levde i det inre av Klippiga bergen och det stora bassängområdet hade traditionellt livnärt sig jakt, insamling och fiske men efter hästens inträde på de norra prärierna i mitten på 1700-talet kom en del av folken att anamma den nomadiserande präriekulturen. Prärien som kulturområde är bördigt i öster men består i en betydligt torrare del i väster. De ekologiska förutsättningarna motsvaras kulturellt genom att det enkla jordbruket var huvudnäringen för de halvt bofasta präriestammarna (osage, mandan, hidatsa, arikara m.fl.) i öster medan lakota, blackfoot, cheyenne, kiowa och comanche i väster sblev nomadiserande buffeljägare.

 

Sydvästern är det kulturområde som omfattar sydvästra USA (Arizona och New Mexico) och nordvästra Mexico från sydligaste Colorado och Utah till norra Baja California, Sonora och Chihuahua samt från västligaste Texas till östligaste Kalifornien. Området är nederbördsfattigt och består huvudsakligen av torra högslätter och halvöknar, samt av bergsområden och platåer. De största folkgrupperna är de många apachestammarna, navajo och puebloindianer. Navajoindianerna utgör idag den största indianstammen med över 100.000 människor boende på reservatet. De är kända för sin vävkonst och sitt vackra silversmide, hantverk som de utvecklade i kontakten med spanjorerna. Pueblofolken lever kvar i sina gamla fasta bosättningar på Coloradoplatån samt längs Rio Grande-floden.

 

Norra Mexico är ett kulturområde som är mindre lämpat för åkerbruk, torrt och på sina ställen ökenliknande. Dess spridda indianfolk var jägare och samlare, vilka med tiden även kom att ha odlingar, om än i mindre skala. I den östra delen lever karankawa-, coahuilteca- och tamaulipecaindianerna medan seri, tarahumara, pima, tepehuan, yaqui, mayo och cora är de dominerande indanstammarna i väster.

 

Mesoamerika och södra Centralamerika: Den ”amerikanska katastrofen” inleddes när Cortés 1519 påbörjade den spanska erövringen med krossandet av aztekernas välde. Krig, slaveri och epidemiska sjukdomar ledde till en dramatisk reducering av indianbefolkningen, från att ha omfattat bortåt 25 miljoner indianer vid spanjorernas ankomst sjönk Mexicos indianbefolkning till omkring en miljon år 1600. Ändå fortlever många dessa folk – ättlingar till de grundarna av de stora förcolumbianska civlisationerna –  i dag med egna kulturella traditioner och ett levande språk. De har lyckats anpassa och omskapa sin egen sociala, administrativa och religiösa organisation till den  koloniala och postkoloniala situationen.

 

Södra Centralamerika innefattar tropiska lågländer utmed atlantkusten och högländer utmed Stilla havet. Vi finner exempelvis konkurrerande hövdingadömen i Panama och Costa Rica (t.ex. cuna, guaymí, guetar och talamanca) med typiska drag från n. Sydamerika. Vi möter kulturer med typiska mesoamerikanska särdrag (bl.a. tempelbyggnader kring “torg”) i Nicaraguas västra höglandsområde (chorotega, nicarao och pipil), och vi påträffar mindre samlar- och jägarsamhällen med kompletterande svedjebruk (t.ex. de hokan-siouan-talande jicaque) i ö. Honduras och Nicaraguas lågländer och kustområden. Den spanska erövringen av området genomfördes i huvudsak under senare hälften av 1500-talet. Här, liksom i Mesoamerika, drabbades emellertid indianbefolkningen hårt av de sjukdomar som européerna förde med sig. Den spanska inflyttningen blev störst i högländerna, vilket ledde till att låglands- och kustindianerna fick större möjligheter att bevara sin särart. Under 1900-talet har emellertid ackulturationen varit stark även för dessa. Indianfolken vid atlantkusten (t.ex. cuna och miskito) kom tidigt i kontakt med engelsmän, som bl.a. bedrev skogsavverkning och gjorde räder mot spanjorerna, vilket hjälpte indianerna i deras strävan mot oberoende från kolonisatörerna. Liksom i övriga Amerika har Mexicos och Centralamerikas indianer numera bildat egna organisationer för att slå vakt om sina åsidosatta sociala, ekonomiska, politiska och mänskliga rättigheter.

 

 

 

 

 

 

Sydamerika:

 

Sydamerikas indianfolk brukar indelas i flera kulturområden. I det s.k. intermediära området (s. Centralamerika och angränsande delar av Colombia, Venezuela och Ecuador) utvecklade chibcha- och páez-talande folk ett flertal jordbruksbaserade hövdingadömen med drag från såväl Mesoamerika som Peru. Det västindiska området (ö. Venezuela, n. Guyana och Västindien) beboddes vid erövringen av arawak- och karibtalande kassavaodlare. Det väldiga regnskogsområdets invånare, Amazonas indianer, har försörjt sig på svedjebruk (främst kassava), flodfiske och jakt och tillhör flera olika språkfamiljer, av vilka de viktigaste är arawak, tupí, karib, pano, tucanospråk och jívaro. Längs de större floderna i Amazonas förekom vid erövringen arawak- och tupí-talande hövdingadömen med betydande befolkningskoncentrationer. Enligt Joseph Greenbergs språkklassifikation tillhör arawak, tupí, tucanospråk och jívaro de s.k. ekvatoriala språken, medan ge-pano-karib utgör en grupp för sig. De ge-talande folken i Östra Brasiliens höglandsområde behöll liksom folken på Pampas, i Patagonien och Eldslandet samt flertalet av folken i Gran Chaco sin jägar-samlarkultur fram till den europeiska erövringen. Ge-folken är kända för sin komplicerade sociala organisation, med olika former av dualorganisation och varierande regler för arv av namn och därmed förknippade ceremoniella roller. Patagonierna och eldsländarna är i dag i det närmaste utdöda. Gran Chacos jägar-samlarfolk talar panobesläktade mataco- och guaicurú-språk; för flera av folken i s.ö. Chaco blev hästen under 1600-1800-talen lika viktig som för prärieindianerna i Nordamerika. Andernas indianer bedrev intensivjordbruk (främst majs och potatis) och boskapsskötsel (lama, alpacka) och utvecklade efter 2000 f.Kr. en rad högkulturer (se bl.a. Chavín de Huántar, Moche, nascakulturen, Huari, chimúriket och inka; se även fornamerikansk konst och arkitektur). Det quechuatalande inkafolket erövrade på 1400-talet det andiska området från Ecuador till Chile och behärskade fram till den spanska erövringen 1532 det förcolumbiska Amerikas största imperium, med omkring 10 milj. invånare. Den andinska språkfamiljen förenar Centralandernas quechua och aymara med Sydandernas araukanska/araukiska (se araukaner) och de språk som talades av patagonier (puelche, tehuelche) och Eldslandets indianer (ona, yahgan, alacaluf). I Anderna fanns även páez-talare som atacama och en del folk längs den peruanska kusten.

 

Andernas indianer utgör än i dag den ojämförligt talrikaste kategorin av sydamerikanska ursprungsfolk. Quechua- och aymara-talarna i Ecuador, Peru, Bolivia och Chile uppgår till drygt 18 milj., medan det totala antalet indianer i övriga Sydamerika är 1,2 milj. Före erövringen torde kontinenten ha hyst runt 20 milj. indianer. I regel minskade indianbefolkningen till en tiondel inom 50 år efter första kontakten med europeiska sjukdomar och kolonialism. Medan Andernas relativt homogena och sammanhängande ursprungsbefolkning mer än väl har återhämtat sig, numerärt sett, fortsätter låglandsindianerna på många håll att minska i antal. De är uppdelade på mer än 500 folkgrupper utspridda över de mest otillgängliga delarna av 11 länder, med mellan 100 000 och 200 000 i vardera Argentina, Bolivia, Brasilien, Colombia, Peru och Venezuela. Överallt är indianernas ursprungliga kultur hotad, i lågländerna främst genom markexploatering, kolonisation och övergrepp. De system av nationalparker och reservat som tillämpas i vissa länder utgör inte någon garanti för vare sig kulturell eller fysisk överlevnad (se Brasilien (Befolkning)). I Anderna hotas indiankulturen av ekonomiska och politiska krafter som splittrar byar och storfamiljer och driver på den massiva inflyttningen till städerna; en betydande del av Perus 11,5 milj. quechua-indianer bor i Limas skjulstäder (barriadas).

 

De sydamerikanska indianerna har under seklernas lopp utvecklat olika former av motstånd mot de europeiska inkräktarna. I Anderna växte sig det väpnade motståndet särskilt starkt under 1770-talet, och dess ledare, som Tupac Amaru från Cuzco, utgör än i dag en inspirationskälla. Shuar i Ecuador blev 1964 det första låglandsfolk som mobiliserade en egen politisk organisation. I dag finns på kontinenten omkring 250 sådana organisationer för ökat indianskt självstyre; rörelsen kallas ofta “indianism”. Den växande indianrörelsens kamp för markrättigheter och andra konkreta uttryck för erkännande löper parallellt med den mera svårgripbara kampen för ett existentiellt fotfäste i en värld där traditionella meningssystem successivt undermineras av politiska, kulturella och kommersiella krafter.

 

 

 

Hos Amazonområdets indianer växlar den ekonomiska strukturen från utpräglade jägar- och fiskarkulturer till svedjebruksodlande jordbrukare.

 

Inte minst genom kasinoverksamheten lever indianerna i dagens USA i till synes två vitt skilda världar – den ena nedärvd och präglad av traditioner och den andra västerländsk och kommersiell.

 

Många av reservatens indianer har genom assimilationspolitiken och sin ekonomiska misär blivit socialt och psykiskt svårt stigmatiserade.