En etnocentrisk och rasistisk odyssé genom fem sekler

av Christer Lindberg

© Christer Lindberg. Konferenspaper.

Etnocentrism som en mänsklig egenskap

I ett försök att teckna en historisk syntes över proto-rasistiska, rasistiska och post-rasistiska teorier och ideologier har jag sett det nödvändigt att för ett ögonblick uppehålla mig kring begreppet etnocentrism som en mänsklig egenskap. Man skulle kunna beteckna egenskapen “vi-och-dom-tänkande”, “Rednecksyndrom”, eller varför inte “Sjöbo-andan” men jag har valt att hålla fast vid etnocentrism i dess betydelse av “betraktelse och värdering av främmande grupper/kulturer utifrån sin egen”. Bestämningen kultur är speciellt intressant i sammanhanget eftersom det inte längre finns någon som identifierar sig som rasist. Vi har fått en invandrarminister som uttalar att en viss folkgrupp “av tradition är benägen” att utföra diverse förseelser, dvs kulturellt benägna. Begreppet kultur som en gång lanserades som motpol till raskriteriet har fått övertaga rollen som vattendelare mellan vi och dom.

För att närmare ringa in begreppet etnocentrism måste vi för ett ögonblick betrakta människan som både en biologisk och social varelse. Likt andra djur söker vi och försvarar revir, en yta där vi känner oss hemma. Ytan kan variera beroende på situation, ibland kan hela Europa kännas som mitt hem, någon gång är det hemstaden, men som oftast är det bostaden. Detta mitt hem eller revir är jag beredd att försvara mot varje inkräktare. För andra, den nyanlända flyktingen i Sverige, gäller det att erövra en bit av det svenska reviret. Att få en liten bit av vårt utrymme att vårda och försvara som sitt eget revir. Andra etnocentrismfrämjande egenskaper hos den mänskliga varelsen – som skiljer oss från andra levande organismer – är språket och vår uppfattning om tid och dess bestånd av det förflutna, nuet och framtiden.

Ur en enda allmänsklig förmåga eller egenskap härstammar tusentals olika språk. Att kunna formulera abstraktioner ligger till grund för uppkomsten av språk och symboler, överhuvudtaget alla medel för social interaktion. Regler eller koder styr handlandet och förutsätter att mottagaren av ett budskap har tillräcklig insikt i regelsystemet för att kunna göra en korrekt tolkning. Symboler eller symboliska handlingar blir bara möjliga genom abstraktion – egenskapen som fastställer att vad som helst kan betyda precis vad som helst. Kulturvariation – de skillnader som vi mycket snabbt uppfattar hos andra människor – består i att abstraktionerna är formulerade utifrån olika behov och syften. Indianstammar i Amazonas saknar det abstrakta begreppet träd men har istället specifika termer för varje art – abstraktion ligger med andra ord på ett annat plan då ett specifikt artnamn inte är mindre abstrakt än själva begreppet träd. Man kan med andra ord säga att människan med hjälp av sin abstraktionsförmåga klassificerar allt i sin omgivning. Ett synintryck mottages, tolkas och klassificeras med abstrakta etiketter. Gemensamt för våra klassifikationer, oavsett om det rör sig om symboliska handlingar eller abstrakta begrepp, är tendensen till sårbarhet i gränstrakterna. Arnold van Gennep myntade det klassiska uttrycket passageriter för de former av social klassifikation där en individ övergår från en given social status till en annan. Manbarhetsriten där pojken ceremoniellt dör och pånyttföds som man omgärdas av tabun, just därför att individen passerar över gränser och för ett ögonblick befinner sig i ingenmansland. Mary Douglas har i sitt arbete Purity and Danger mycket tydligt påvisat gränsernas sårbarhet och hur vi dagligen begagnar oss av kulturens givna klassifikationssystem. Ett av hennes lysande exempel omtalar hur vi förfasar oss över ett par smutsiga underbyxor som något kastat i finsoffan – samma smutsiga par underbyxor har fått en legal klassifikation i samma ögonblick som de hamnat i tvättkorgen.

Kopplingen mellan etnocentrism och abstrakt klassifikation är uppenbar. Som individ eller som grupp identifierar vi oss i förhållande till andra individer eller grupper. Du och jag, vi och ni, oss och andra och i synnerhet vi här och de där borta. En klassfikation i enlighet med abstrakta kriterier. Att sätta sig eller sin egen grupp i centrum förmedlar automatiskt en avståndsbestämd etnocentrisk världsbild. Allt mer fjärran från centrum, desto mer främmande och skrämmande. “Humanity is confined to the borders of the tribe, the linguistic group, or even, in some instances, to the village…”, för att citera Claude Lévi-Strauss.  Klassifikation är som vi tidigare sett aldrig statisk utan varierar med tid och rum. Hur västerlandets första systematiska ordning av världsaltet såg ut vet vi inte. Det förefaller inte orimligt att den kan ha uppvisat stora likheter med den modell som vi funnit hos stamfolk i Afrika och Sydamerika. Världen är grupperad i en serie av koncentriska cirklar utifrån en inre kärna bestående av männens krets. I ringen närmast kärnan återfinns kvinnor och barn medan nästa cirkel är vigd åt de grannfolk som man etablerat vänskapliga förbindelser med. Längre ut, fjärran från kärnan, finner man skogens varelser, monster, fiender och de dödas rike. Ett system byggt på dualism mellan kultur och natur där andra folkgrupper på sin höjd betraktas som halvmänniskor. Talande för denna etnocentriska världsbild är att merparten av Nordamerikas indianstammar har ett namn med vilket de själva betecknar sig som folket. Ett urgammalt sätt att legitimera krig, plundringståg och ibland utrotning av främmande folk består i en transformation där människor blir klassificerade som icke-människor. Ett verktyg för detta är föreställningen om kannibalism – konstaterandet att ett annat folk är kannibaler motiverar alla former av aggressivitet. Judeförföljelser i tidig europeisk historia är ett av många exempel på detta – Kristusmordet och rykten om att de åt sina egna barn legitimerade systematisk förföljelse. Häxprocesserna var ett likartat fenomen där ett angiveri verkställde transformeringen från människa till icke-människa.

Synen på förändring och det faktum att något ersätter något annat omsätts ofta i termen evolution eller utveckling. Vår tredelade tidsuppfattning med kriterier som det förflutna, nuet och framtiden är intimt förknippad med föränderligheten. Alla skapelseberättelser inleds med att i början fanns det ingenting sedan skapade den Högste något, därefter ytterligare något osv. Ett tillstånd i förändring där det ena avlöser det andra och där det är omöjligt att tala om en förändring utan tidsaspekten: antingen hände det före eller efter, eller möjligen samtidigt. Om tidsklassifikationen placeras på en horisontell axel och den rumsliga klassifikationen på en vertikal får vid den “objektiva” vetenskapliga evolutionsmodellen. Det tredje etnocentriska kriteriet är den subjektiva värdeskalen. Som vi längre fram skall se, kan de positiva och negativa polernas position variera utan att fundamentet – evolutionsmodellen – förlorar sin giltighet.

Därmed har vi ringat in etnocentrism som en mänsklig konstant, en biprodukt av vårt behov av kosmologisk klassificering. Det finns likheter och skillnader och det finns påtagliga likheter och stora skillnader. Våra sinnen uppfattar dem och klassificerar dem utifrån den egna kulturens givna logik. Problemet är att logiken varierar och när vi har svårt att känna igen den upplevs den som främmande. Att tro att det skulle vara möjligt att radera ut etnocentrism är en illusion – det skulle innebära att vi slog av den kontakt som organiserade alla våra intryck och gick omkring i en kaotisk värld utan sammanhang.

Det västerländska skapandet av en civiliserad identitet

Människans intresse för andra människor är lika gammalt som människan själv. Innan hon uppfunnit den alfabetiska skrivkonsten blev historierna om folks liv och öden inristade på klippmålningar eller muntligt överförda från generation till generation. När man i Europa i slutet på 1400-talet upptäckte existensen av en ny värld visade intresset inga gränser. Spanjorerna och andra sjöfarande folk förde tillbaka fantastiska berättelser där verkligheten blev till myt och myten blev verklighet. I Capitulo decimo berättar Pedro de Castaneda  om hur kapten Melchior Diaz under jakten på Cibolas gyllene städer  stötte på ett oerhört storväxt folk – jättar! De gick omkring nakna och bodde i underjordiska hyddor där mer än hundra personer, gamla och unga, sov under samma tak. De kunde bära enorma bördor och en av dem bar iväg en stock på huvudet som sex spanjorer inte hade klarat av att frakta. De tuggade askbakade bröd stora som klippblock…

Den här berättelsen är tidstypisk och avspeglar den världsbild som var rådande under 1500-talet. De indianska folk som spanjorer, engelsmän, fransmän, holländare och tyskar mötte i Nya Världen tillskrevs karaktärsdrag pendlande mellan det avskyvärda och det beundransvärda. Man förfärades över deras nakenhet, att varken män eller kvinnor dolde sitt kön, men beundrade samtidigt deras frigjordhet. Deras kollektiva och lättjefulla samvaro prisades i samma stund som de beskrevs som barn i djävulens händer. Hemska rapporter om kannibalism ställdes emot berättelser om översvallande gästfrihet. Som vi ovan sett räckte inte alltid verkligheten till utan man beskrev ursprungsbefolkningen som jättar, vithyade, amazoner osv. Legenden om den ädle respektive den avskyvärde vilden var född och den har följt historien om den röde mannen in i våra dagar.

Med kolonierna som identifierbar motpol började man successivt betrakta det egna Europa som ett civiliserat centrum. I förlängningen  befäste man denna nyvunna identitet genom att utveckla normer för ett civiliserat beteende. Därmed kom också den Nya Värld som Columbus hade upptäckt snabbt att betraktas som Europas förlängning eller det civiliserade centrumets periferi. Men trots att Europa börjat omdefiniera sin egen identitet dröjde det flera århundraden innan den gamla kosmologiska uppfattningen slutgiltigen fick ge vika. Både filosofer och vetenskapsmän accepterade utan tvivel universum som “the-Great-Chain-of-Being”.  Denna världsbild uppfattade varje levande varelse som inordnad i en hierarki upp till Gud. Varje varelses position i kedjan var bestämd av dess andliga närhet till överhögheten.

En omdebatterad fråga blev därför förhållningssättet gentemot Nya Världens urinvånare. Den omedelbara reaktionen var att Nord- och Sydamerikas urinvånare placerades in i “The-Great-Chain-of-Being – i det fack som den medeltida föreställningen hade reserverat för mänskliga monster. Huruvida dessa nakna vildar var en blandning mellan djur och människor eller genuina medmänniskor gav upphov till en debatt som varade i tvåhundra år efter Columbus landstigning. I kölvattnet följde en fortsatt debatt i ytterligare tvåhundra år – vildens mentalitet eller polariseringen mellan den ädle och den grymme vilden. Åsikterna delade Europas intellektuella i två läger. Civilisationsförespråkarna hävdade att indianerna på sin höjd kunde räknas som någon sorts halvmänniska. De tillhörde hierarkins bottenskikt och var i princip födda till slavar. Civilisationens förespråkare hade ett starkt stöd från ett flertal religiösa samfund – bl.a. New Englands puritaner som representerade en extrem variant av kristen imperialism. Gud hade avsatt vildarnas land för de civiliserade engelsmännen och vildarnas samhälle var själva tecknet på Satans makt.

Motståndarlägret hävdade att indianerna inte var djur eller halvdjur utan borde ha mänskliga rättigheter. Den förste store primitivisten var Bartolomé de las Casas som skildrade den “Svarta legenden” om spanjorernas hänsynslösa framfart i Sydamerika. Han var ursprungligen en äventyrare som styrde en encomienda – ett feodalgods med indianska slavarbetare – men lät sig munkvigas sedan han fått insikt i det fruktansvärda terrorstyre hans landsmän hade etablerat. Resten av sitt liv ägnade han åt en massiv kamp för att de indianska urinvånarna skulle tillkännages mänskliga rättigheter. År 1540 skrev han Brévissima relación de las destrucción de las Indias, en bitter deklaration om den spanska kolonialismens ansikte. En annan förkämpe var italienaren Girolamo Benzoni som 1565 publicerade sitt verk Historia del mondo nuovo. I denna historiska skildring av Nya Världen från Columbus upptäckt till erövringen av Inkariket i Peru ger författaren samma osminkade version som Las Casas tidigare förmedlat. Skillnaden mellan de båda var att Benzoni hyste ömma känslor även för de svarta medan Las Casas tyckte att dessa var utomordentligt lämpade för slavarbete.  Las Casas i sin tur är den äkta primitivisten av de båda. Han nöjer sig inte med att hävda indianernas mänsklighet utan tar steget vidare och hävdar att de är överlägsna europeerna genom sin befrielse från civilisationens synder och sitt leverne i oskyldig renhet. I Europa blir indianernas och primitivismens främste förespråkare Michel de Montaigne som såg de primitiva folkslagen som en total kontrast till civilisationens hyckleri.  Tankar om den ädle vilden och existensen av den fabulistiska “Golden age-perioden” där människan levde i perfekt lycka, moralisk renhet, under lättjefulla former med dans och musik, fria från hårt centralstyre av kungar och präster vägrade släppa fantasin. Den förhärskande uppfattningen om den grekisk-romerska kulturens överlägsenhet var fortfarande påtaglig och varje avsteg från de klassiska idealen betraktades av primitivisterna som degeneration.

Utifrån denna ideologiska bakgrund och förändringen i den kosmologiska uppfattningen spårar antropologen Jonathan Friedman pendlingen mellan positivistiska och relativistiska vetenskaps-paradigm. Det civiliserade centrumets tillväxtsperioder producerar evolutionistiska tankegångar som sedan tappar sitt inflytande när centret drabbas av stagnation eller tillbakagång. Evolutionstänkandet är en teoretisk yttring i den moderna industrialiserade civilisationen, hävdar Friedman. Primitivismen tecknar de negativa sidorna av evolutionstanken men förnekar inte dess giltighet.

Evolutionsspekulationerna tog full fart på 1500-talet även om de inte fick vetenskapligt gehör förrän under upplysningens tidsålder. Friedman återger exemplet Relectio de Indis skriven av Vitorio 1557 där indianerna jämställs med europeiska barn – de är helt enkelt mindre skolade i civilisationens seder och bruk. Här, liksom i andra tidiga evolutionistiska modeller, är kriterierna för civilisation materialistiska. Källan till utveckling är ekonomisk och teknologisk tillväxt – utvecklingsmöjligheter som är tillgängliga för alla jordens folk.  Ett annat exempel på tidig evolutionism leder tanken till Lewis Henry Morgan: Jesuitpastorn José de Acosta publicerade 1590 sitt populära arbete Historia natural y moral de las Indias där han drar upp en hierarki med fem avsatser. Den översta etappen är vigd åt civilisationen, därunder återfinns två stadiers barbarism och underst två avsatser där den vilda människan finns placerad. Det övre barbariska tillståndet representeras av de kinesiska och japanska kulturformerna och det undre av högkulturerna i Mexiko och Peru. Det övre vilda tillståndet omfattade de grupper som hade någon form av “organiserat samhällssystem” medan det lägsta tillståndet omfattade de folkgrupper som levde som vilda djur.

Under upplysningsepoken börjar spekulationerna om social evolution utformas i riktning mot vetenskapligt resonemang. Det läggs fram teorier om stadierna i mänsklighetens utveckling mot den europeiska civilisationen. Upplysningen blir också startskottet för en rad omstörtande förändringar i det västerländska samhället. Man börjar separera kunskap i form av vardaglig kunskap och vetenskaplig kunskap med en given föreställning om att vetenskapen alltid förmår producera det objektiva faktumet. Filosofi och naturvetenskaperna får en mycket snabb framväxt. I förlängningen växte politiska ideologier fram och inpräntade två mycket betydelsefulla begrepp: rationalitet och perfektion. Att politik förvandlades från elitens monopol till var mans egendom fick förödande konsekvenser med den Franska revolutionen. Det övriga Europa följde förskräckt händelse-utvecklingen och tog ett bestämt avstånd från modernism och rationalitet som mynnat ut i ett fullständigt kaos.

Om arternas och rasernas uppkomst

Men trots fördömmandet av händelserna i Frankrike och en strävan efter att bibehålla status quo gick utvecklingen sin egen väg. Det fenomen som vi betecknar industrialism växte fram i England och det rådde snart en uppslitande ekonomisk debatt huruvida öriket borde fortsätta skydda sig med importtullar eller tillåta frihandel. Den nya ekonomiska ideologin – manchersterliberalism eller laissez-fair liberalism – med dess budskap om att låta marknadskrafterna härja fritt fick plötsligt stöd från ett oväntat håll. Det sker 1859 när Charles Darwin låter publicera sitt arbete om arternas uppkomst. Darwin lägger fram en kedja av argument som fyller alla naturvetenskapens krav på den exakta formuleringen av ett lagbundet resonemang. Växter och djur är inte skapade av någon övernaturlig kraft utan resultatet av en utveckling från encelliga organismer till flercelliga. Det är inte överdrivit att tala om en vetenskaplig revolution. Budskapet om evolution var som vi tidigare sett inte något nytt men själva framställningen gjorde det svårt att bara avfärda Darwins teorier som en i den långa raden av metafysiska spekulationer. Dessutom var tiden mogen för att fullt ut acceptera en framställning som slog undan grunden för den kristna skapelseberättelsen. Darwin hade talat om att levande organismer reproducerar sig olika bra och blir föremål för ett naturligt urval vilket inte hindrade att teorin helt sonika översattes till andra områden. Laissez-fair liberalisterna hade fått ett vetenskapligt stöd för sin övertygelse – frisläppandet av ekonomiska krafter kommer genom naturligt urval att driva utvecklingen i rätt riktning. Den engelska kolonialmakten fann i samma framställning ett legitimerande verktyg för kamp om marknader och kolonier. De starkaste hade till uppgift att ta över.

1800-talets biologi hade målat upp en felaktig bild där bioevolutionen skulle vara helt beroende av ett destruktivt beteende. Att det naturliga urvalet lika ofta utnyttjar samarbete som kamp blev bortglömt. Darwins biologiska framställning kom vid sekelskiftet att överskuggas av de mendelska ärftlighetslagarna men den biprodukt som i regel betecknas som socialdarwinism eller vulgärdarwinism skulle fånga västvärlden i ett järngrepp. Att lasta någon eller några enstaka gestalter i historien för uppkomsten av ett fenomen som rasism verkar fåfängt men man kanske vågar drifta att ett par individer har lämnat ett större intryck på eftervärlden än andra. Filosofen Herbert Spencer kräver ett omnämnande i sammanhanget.

UTVECKLINGSSCHEMAN PRE-1700

Filosofi

Hesiodos        1. Guldåldern   2. Silveråldern   3. Bronsåldern  4. Hjältetiden     5. Järnåldern

Teologi

J. de Acosta    1. Vilda tillstånd   2. Barbari    3. Civilisation

UTVECKLINGSSCHEMAN 1700-TALET

Filosofi

G. B. Vico    1. Gudar  2. Hjältar 3. Människor

Montesquieu    1. Vildar 2. Barbarer              3. Civiliserade

A. Ferguson    1. Vildar 2. Barbarer              3. Civiliserade

A. de Condorcet    1. Stammar 2. Nomader 3. Jordbruk

Ekonomi

A. R. J. Turgot    1. Jägare 2. Nomader 3. Jordbruk


UTVECKLINGSSCHEMAN POST-1800

Filosofi

G. W. F. Hegel    1. Tes  2. Antites  3. Syntes

A. Comte        1. Teoloogiskt stadium    2. Metafysiskt stadium   3. Postivt, vetenskapligt stadium

K. Marx        1. Asiatiskt produktionssätt  2. Slaveri  3. Feodalism   4. Kapitalism

1. Slaveri  2. Feodalism    3. Kapitalism 4. Klasslöshet

H. Spencer    1. Osammanhängande homogenitet    2. Sammanhängande heterogenitet

J. Lubbock    1. Ateism   2. Fetischism    3. Totemism    4. Shamanism    5. Idolatri

Historia/Juridik

G. Klemm        1. Vilda tillstånd                 2. Tama tillstånd                  3. Fria tillstånd

J. J. Bachofen    1. Promiskuitet   2. Matrilinearitet    3. Patrilinearitet

H. Maine        1. Sociala relationer baserade på status  2. Sociala relationer baserade på kontrakt

Arkeologi

C. J. Thomsen    1. Stenålder  2. Bronsålder        3. Järnålder
Biologi

J. B. Lamarck    linjär evolution, arv av funktionella organ

C. Darwin    differentierad evolution, naturligt urval

Sociologi

F. Tönnies    1. Gemeinschaft  2. Gesellschaft

E. Durkheim    1. Mekanisk solidaritet   2. Organisk solidaritet

Antropologi

J. F. McLennan 1. Promiskuitet/matrilinearitet  2. Polyandri/patrilinearitet  3.Monogami/patrilinearitet

E. B. Tylor    1. Animism  2. Polyteism   3. Monoteism

L. H. Morgan    1. Det vilda stadiet  2. Det barbariska stadiet  3. Civilisation

J. G. Frazer    1. Magi     2. Religion  3. Vetenskap

Spencer var dåtidens store man som gav begreppet evolution oändlig innebörd. Liv är en oavbruten anpassning av inre förhållanden till yttre förhållanden blev hans valspråk. Darwins lära och den bild Spencer och andra socialdarwinister lade fram hade en grundläggande skillnad som ofta blivit förbisedd. Darwin talade om utveckling från något medan Spencer såg utvecklingen i riktning mot högre former. Denna skillnad uppmärksammades först på 1900-talet och gav upphov åt en ny debatt om evolution som historiens drivande kraft – det blev möjligt att inte längre enbart teckna evolution som linjär utan också som en icke-linjär eller differentierande process. Spencers teorier utgick ifrån tanken om ett socialt urval och han pekade på att över-befolkningskriser hade en fruktsam effekt på människosläktet. Naturen reglerade beståndet och bland de som levde vidare fanns de individer eller grupper som utövat skicklighet, intelligens och självkontroll. I realiteten stod inte kampen mellan individer utan mellan folkgrupper och raser. Herbert Spencers inflytande inom dåtidens intellektuella sfär måste betraktas som helt unikt. Under några årtionden såldes hans böcker i över 350.000 exemplar – då en siffra utan paralleller för vetenskapliga publikationer. Vad som återstod var kriterierna för en rasmässig värdering och det “vetenskapliga fastställandet” av stadierna i den mänskliga utvecklingen. Socialantropologin och den fysiska antropologin var två relativt nya discipliner som i sin iver att nå vetenskaplig status var beredda att okritiskt formulera svaren.

Det främsta medlet för att fastställa rasernas inbördes rangordning blev den fysiska antropologin som sedan 1800-talets början intresserat sig för mätningar av anatomiska skiljaktigheter hos de olika raserna. Den mest spektakulära metoden var mätningar av kraniet som indirekt gav svaret på möjlig hjärnkapacitet. Det rådde en allmänt utbredd uppfattning om att naturfolkens intellekt kunde jämställas med en tioårig vit pojke. De var inte skolade i civilisationens konst och skulle även om de bereddes möjligheten aldrig kunna ta del av den. Snart kunde Comte de Saint-Simon utifrån sina mätningsindex konstatera att den svarte mannen på grund av fysiologiska och psykologiska faktorer aldrig skulle kunna uppnå samma intelligensnivå som den vite mannen även om han erhöll exakt samma utbildning. Allt mer raffinerade metoder kom till användning och runt sekelskiftet introducerades det s.k. IQ-testet vilket så sent som 1979 fick Arthur Jensen att fastslå att värdeskillnaden mellan vita och svarta var arvsbetingade. Jensens resultat och slutsatser vilar på två av Västvärldens mest förhärskade fördomar: framstegsstegen som modell för organiserat liv och bruket av kulturspecifika abstrakta kriterier för en värdeladdad ranking.

För framstegsstegen svarade många av de socialantropologer som verkade under senare halvan av 1800-talet. Vetenskaplighet innebar lagbundna resonemang och utvecklingen från encelliga till flercelliga organismer stod som modell för synen på social utveckling i termer av mer komplexa, centraliserade och specialiserade samhällssystem. Att utvecklingen gick i en bestämd riktning var en given sanning och studierna koncentrerades till att definiera utvecklingsstadierna och analysera de faktorer som var involverade i en kulturell utvecklingsprocess. Förslagen var talrika och till de mer sofistikerade räknas Lewis Henry Morgans trappstegsmodell med sju avsatser: det lägre och högre vilda stadiet följt av det lägre och högre barbariska stadiet och slutligen civilisationen. Mänsklighetens O-punkt låg i det lägre vilda stadiet där den existentiella kampen ägt rum: “den stora striden” där människan genom sin överlevnad också säkrat förmågan att utvecklas. Språk och religion växte gradvis fram, likaså en successivt ökad kontroll över naturen. Stadierna kännetecknas av skilda försörjningssätt, olika grader av politisk organisation, varierande familjeorganisation med olika former av släktskapssystem. Den högsta avsatsen omfattade både den antika och den moderna civilisationen. Konst och filosofi, politiskt styre, demokrati, lagväsende, militär, territoriala gränser, urbana centra, handel och myntsystem utmärkte den antika civilisationen. Telegraf, ångmaskiner, järnvägar, tryckkonst, fotografikonst, skolor och vetenskaplig kunskap var några av den moderna civilisationens kännetecken. Gemensamt för båda var tillgången till ett alfabetiskt skriftsystem vilket enligt Morgan var ett absolut krav i övergången från det övre barbariska stadiet till det civiliserade. Mänskligheten vandrade under tidens gång genom denna linjära evolutionsmodell och innovationsförmågan avgjorde på vilken nivå man befann sig. Systervetenskapen arkeologi presenterade synbara “bevis” på en identisk linjär utveckling i termer som sten-, brons- och järnåldern. Muséibesök betraktades både som nöje och ett led i folkbildningen och utställningarna ordnades systematiskt så att lekmannen förmådde beskåda utvecklingen från det primitiva till den senaste uppfinningen.

Nature-nurturedebatten

Evolutionsteorierna hade huvudsakligen utvecklats i Europa och det är också i den gamla världen som vi först finner en motreaktion. Den tyske etnografen Adolf Bastian var den förste som förkastade Darwins lära med motiveringen att ingen hade någonsin sett en art förvandlas till en annan. Bastians ståndpunkt var kopplad till vetenskapsstriden i Tyskland där samhällsvetarna kämpade för etableringen av en disciplin med teorier och metoder friställda från naturvetenskapen. Bland hans elever fanns en ung man vid namn Franz Boas som kom att betyda oerhört mycket för den moderna antropologins framväxt och vars förtjänster och brister fortfarande förmår splittra antropologer i skilda läger. Oavsett vilken position man intar i diskussionerna kring samhällsvetenskapernas grundläggande frågeställningar måste man erkänna Boas som en av de stora förkämparna mot rasism. I den nazistiska yran hamnade hans publikationer av naturliga skäl i de stora bokbålen. Han emigrerade till USA för att där bygga upp en vetenskapstradition som hade sina rötter i den tyska idealismen och sekelskiftets anti-intellektualism. Med den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant som förebild såg den tyska idealismen historien som ett uttryck för idéer. Varje kultur skulle därmed ha sin egen specifika uppsättning av idéer och sin egen unika historia. Under en tioårsperiod lyckades Boas rasera evolutionisternas monumentartade teorier med serier av empiriskt material som visade att de lagbundna resonemangen var ohållbara.

Men om Boas snabbt och effektivt försatte de antropologiska evolutionsteorierna i kaos så skulle den uppseglande konflikten med “raslärans apostlar” bli både svår och långsam. Debatten pågick intensivt under tre årtionden och har gått till historien som nature-nurturekontroversen, från ett uttryck myntat av Shakespeare.

Image

Det första inlägget för naturesidan hade skrivits redan 1859 när Charles Darwin publicerade Origin of Species och för nurturesidan när Theodor Waitz samma år utgav Über die Einheit des Menschen-geschlechtes und den Naturzustand des Menschen. Francis Galton etablerade sig snabbt i USA som raslärans fader. De biologiska anlagen och inte uppfostran formade mänsklig karaktär och civilisation hävdade Galton och försökte utveckla teoretiska scheman för hur mänskligheten skulle förbättras – drömmen om att skapa en galax av (anglosaxiska) genier. Striden mellan rasbiologerna och Boas tog full fart 1910 när Charles B. Davenport förde Galtons arv vidare med Eugenics: The Science of Human Improvement by Better Breeding – med argumentation styrkt av de Mendelska ärftlighetslagarna.

Redan under sina första fältarbeten sysslade Boas med kroppsmätningar och intresset för den fysiska antropologin tilltog sedan han influerats av Stanley Halls studier i barnpsykologi. I en skandalomsusad undersökning utförd i Worcester, Massachusetts, sökte han ett mönster i den fysiska tillväxten hos barn. Resultaten som Boas lade fram pekade på att små barn uppvisade minimala fysiska skillnader medan skillnaderna i den kroppsliga tillväxten blev allt mer påtagliga längre upp i skolåldern. Dessa skillnader, konstaterade han, är betingade av miljön – hälsosamma omgivningar producerar hälsosamma barn.

Boas kunde identifiera sig med den svarta befolkningen dels genom självupplevelse av en outsider-position och dels på grund av att han aldrig hade glömt de anti-semitiska stämningarna i Tyskland. Föräldraarvets allmänliberala inställning reagerade också mot fördomar och rasism och han såg nu en möjlighet att använda sin forskning i “frihetens tjänst”. Han gick i hård debatt med Daniel G. Brinton som var professor i lingvistik och arkeologi vid University of Pennsylvania när denne hävdade att den svarta rasen var fysiskt underlägsen. Andra ledande namn inom rasbiologin ställde sig på Brintons sida och hävdade att det endast var slaveriets växthusomgivning som hindrat det naturliga urvalet lagar. En ansedd geologiprofessor vid Harvard konstaterade att den svarte mannen i utveckling stod mycket nära den förmänskliga varelsen samtidigt som statistikern Frederick L. Hoffman hävdade att den svarta rasen generellt var mottagligare för sjukdomar. Boas motargument var att statistiska uppgifter pekade på ett vitt spektra av mental kapacitet inom alla raser. Det nykonstruerade IQ-testet hade inget egentligt värde eftersom det inte tog någon hänsyn till social omgivning. Vidare pekade han på att civilisationer i Afrika hade varit mycket högt utvecklade och att det istället var slaveriet som hade berövat den svarte amerikanens kultur. Det fjärde och sista argumentet var oerhört politiskt och moraliskt laddat – en uppmuntrad rasblandning kommer att minska spänningarna i det amerikanska samhället.

Med hjälp av rasbiologernas egna vapen – det s.k. cephalic-indexet för kropps- och huvudmätningar fortsatte han sin envisa kamp. Han gjorde mätningar på de invandrare som anlände till Ellis Island och följde sedan upp sina resultat med mätningar på skolbarn i New York. Undersökningarna resulterade i hans banbrytande verk Changes in Bodily Form of Descendants of Immigrants (1911) där han påvisade att generella rasmått ej var statiska. Förändringar i kropps- och huvudmått redan hos den första generationen efter invandringen visade ånyo att det var miljön och inte ras som bestämde de fysiska värdena.

Vetenskap och rasism blandades till en massrörelse och 1915 publicerades i New York bl.a. en översättning av den franske greven Gobineaus hyllning av den ariska rasen. Boas svarade med The Mind of Primitive Man vars tyska titel Kultur und Rasse tydligt anger att boken är en analys av relationen mellan antropologi och biologi. Målet var att en gång för alla skilja begreppen kultur och ras och därmed separera det biologiska och kulturella arvet. Kultur är tankens kumulativa skapelse – ett uttryck för kollektiva tankar och ett fenomen där biologins lagar inte gäller, skrev Boas. Så sent som 1907 hade han hävdat att det var omöjligt att separera antropologi från biologins säkra metoder – nu hade hans attityd drastiskt förändrats och eleverna Alfred Kroeber och Robert H. Lowie följde upp med en serie av aggressiva tidskriftsinlägg. Lowie framstod något vacklande och det blev Kroeber som kom att ta det slutgiltiga steget – att inte längre försöka nå en överstämmelse med biologin utan ställa sig i en teoretisk position där biologi och kulturantropologi är totalt separerade för alltid. Kultur är ingen länk i kedjan, skrev Kroeber, inte ett steg på vägen utan ett hopp till ett annat plan. Han följde Boas argumentation om att kultur i grunden var icke-individuell men tillade i Durkheimsk anda att kultur som socialt fenomen var ett ting i sig själv.

Men det krävdes mer än en teori om det superorganiska för att få slut på nature-nurturestriden. Debatten gick vidare och kulminerade i mitten på tjugotalet. Då hade en ny generation av Boaselever tillsammans med psykologer grundat en ny teoretisk inriktning kallad behaviorismen för att utradera biologins “tyranniska dominans” inom psykologin. Den slutgiltiga vändpunkten svarade den blott tjugotre-åriga Margaret Mead för. Boas skickade henne till Samoa för att studera tonårsbeteende – en period i livet som man i Amerika och Europa betraktade som fylld av emotionell stress och konflikter. Om detta var orsakat av den biologiska mognadsprocessen skulle alla samhällen världen över brottas med samma problem. Men Boas och Mead fann vad man sökt efter – Samoa var motexemplet som visade att tonårsproblematiken hade en kulturell och inte biologisk förklaring. På Samoa var tonårsperioden – i Meads senare så kritiserade framställning – den mest lättjefyllda perioden i hela livet. 1928 publicerades Coming of Age in Samoa – en bok som påverkat miljontals människor och som fortfarande står sig som den mest säljande av alla antropologiska studier. Den “vetenskapliga rasismen” var förpassad till historiens skräphög men ideologin har förmått överleva. En hel nation manipulerades av dess budskap om att en slutgiltig lösning på judefrågan skulle lösa Tysklands ekonomiska och sociala problem. Femtio år senare är den i grunden etnocentriska människan återigen redo att försöka bota missförhållanden och felslagna visioner genom aggressioner mot de som är annorlunda. När skall historien lära sig av sina felsteg?