Etnicitet och kulturintegration

Investigators are too apt to forget that the logics of science, – that unattainable ideal of the discovery of pure relations of cause and effect uncontaminated by any kind of emotional bias as well as of unproven opinion, – are not the logics of life.
Franz Boas

Inledning

När Du läser denna text blir mindre än en tredjedel av den faktiska textmassan mentalt registrerad – nedslagen sker här och var på raderna varmed många av de skrivna orden egentligen är överflödiga. De ord som blev över får först sin mening med en annan läsare som med sin fokusering inte träffar exakt samma punkter i textmassan. Nedslagen på en textsida är kvantitativt varierat, beroende på om avsikten är att ingående ta del i det skrivna budskapet eller enbart bilda sig en uppfattning om innehållet (alternativt läsande som underhållning). Läsandets fenomen kan med andra ord uttryckas som en kvantitativt varierad reducering av det komplexa.

Själva nedslaget på ett ord i textmassan ger oss en möjlighet att fånga den skrivna kontexten – en ungefärlig uppfattning om vilka ord som föregick nedslaget och vad som följer omedelbart därefter. Vi registrerar omedelbart också harmonin mellan våra nedslag i texten – om vårt nedslag upplevs som motsägande mot ett tidigare eller det inte finns något direkt samband, så innebär det antingen att läsaren har tappat koncentrationen eller att författaren har svårt att hålla “den röda tråden” i sitt skrivande.

Nästa steg är att förbinda den skrivna kontexten med förförstådda kontexter (läsa in subjektiv kunskap i texten) – enbart rubriken har styrt vårt medvetande i en bestämd riktning. Därutöver har vi påverkan i form av i vilket sammanhang som texten presenteras, vår egen förkunskap om ämnet, textens grafiska utformning, osv.

Parallellt med läsandet sker en febril mental verksamhet fjärran från tolkandet av specifika ord eller meningar – den mångfacetterade klassifikationen av den mentala upplevelsen som läsandet av texten innebär. Här placeras texten slutgiltigt in i ett större sammanhang, författaren blir subjektivt karaktäriserad och vårt slutomdöme om texten som bra eller dålig tar form.

Om vi accepterar denna schematiska framställning av den mentala verksamheten vid läsandet av en text, kan den sammanfattas som en interagerande process av reducering, kontextualisering, värdering och klassificering. Denna kognitiva process kommer att vara den teoretiska utgångspunkten i det följande försöket att närma sig en förståelse av sociala fenomen såsom etnicitet, etnocentrism och rasism samt våra försök att kontrollera dessa uttryck i politiska termer av kulturintegration och kulturpluralism.

Egocentrism – etnocentrism – eurocentrism

I tidigare arbeten (Lindberg 1991 och 1992) har jag hävdat att etnocentrism är ett direkt resultat av det mänskliga tänkandets system – vårt behov av att klassificera allt i vår omgivning. Att bringa ordning i det kaos som våra sinnen erfar sker huvudsakligen enligt ett dualistiskt mönster där kontrasterna är gränssättande. Vad våra sinnen tar fasta på är likheter och skillnader. Som människa har vi också förmågan att särskilja det förflutna, nuet och framtiden – en tidsmässig klassifikation som måhända bara är en förädling av den förstnämnda. Denna process startar inifrån den enskilda människan – och kan betecknas egocentrism eftersom den utgår från den egna varelsen – och sprider sig utåt. En känslomässig klassifikation i termer av välbefinnande eller smärta bygger på samma mentala process som en etnisk eller social klassifikation. Den är närvarande i en ritual där pojken blir till man på precis samma sätt som när en svensk kan identifiera sig som inte tillhörande det danska folket. Den rudimentära klassifikationen där A särskiljs från B kan bli till en vetenskaplig framställning av evolution där arbiträra klassifikationer i rummet kombineras med en linjär tidsklassifikation. De i underrubriken hänvisade fenomenen egocentrism, etnocentrism och eurocentrism är med andra ord inte artskilda från varandra utan enbart skalmässigt annorlunda.

Den första svårigheten med att kontrollera etniska konflikter med målinriktade strategier som kulturintegration respektive kulturpluralism (se följande diskussion) är att medlen inte befinner sig på samma rationalitetsnivå som det fenomen man försöker kontrollera. När man förespråkar praktiserandet av endera ideologin förutsätter man också problemets kärna ligger i det faktum att en större grupp människor kan behärska sin sociala situation, endera genom att tillkänna sig en majoritet av gemensamma värden, alternativt att odla sin särart och endast bekänna övergripande värden med andra grupper. Problem och lösning är logiskt uppställda och förutsätter varandra. Denna logik återfinns emellertid inte alltid i fenomen som etnicitet och etnocentrism samt nationalism i övergång till rasism. Som exempel kan vi utgå från tysk nationalism modell 1933 och ungersk nationalism anno 1993. I båda fallen tar sig extrem nationalism uttryck i antisemitism. Aggressionerna drabbar en minoritet som i båda fallen får anses relativt väl integrerade i det tyska respektiva ungerska samhället. Problemet är i dessa exempel alltså inte kopplade till graden av integration. Den logik som inledningsvis förutsattes ställs helt på ända om man analyserar aggressionens uppbyggnad. Antisemitism gjorde sig kraftig gällande i Tyskland redan under 1800-talet, dvs. långt före den depression och det politiska kaos som förde Adolf Hitler till makten. Om vi istället försöker finna någon form av ekonomisk rationalitet i uttrycket av antisemitism faller den som ett korthus när Tyskland 1933 jämförs med Ungern 1993. Ekonomisk kräftgång är gemensam nämnare, men i Tyskland kunde man hävda att den judiska befolkningen de facto var stor och ekonomisk inflytelserik – något som definitivt inte är fallet i Ungern 1993. Frånvaron av logik framgår kanske som tydligast i retoriken – i Tyskland 1933 var judarna lierade med anti-tyska krafter medan de i Ungern alldeles nyligen har ingått ett samhällsomstörtande kontrakt med Världsbanken!

Alla former av etnocentrism bygger på reducering, klassificering och produktion av stereotyper. I fallet med antisemitism rör det sig om en stereotyp med mycket gamla rötter, precis som det förakt som ofta visas gentemot zigenare. För att producera en hållbar stereotyp fordras reducering, dvs. bortse från individen och applicera “godtyckliga” karaktärsdrag på kollektiv. Desto större grupper, desto mer generaliserande kan också karaktärsdragen vara. Zigenare, araber eller afrikaner blir till homogena grupper. Klassifikationen av dessa enheter byggde tidigare på föreställningen om stabila rastyper medan den nuförtiden allt oftare uttrycks i kulturella egenskaper. Det talas t.o.m. om kultur-rasism – ett uttryck som i sin grund är orimligt eftersom ett analytiskt kulturbegrepp växte fram som en direkt motpol till rasbegreppet.

Att klassificera andra människor är inte någon rasistisk egenskap – det är en grundläggande mental process för att skapa ordning i våra upplevelser. Däremot är den grunden egocentrisk och därnäst etnocentrisk – dvs. den utgår i första hand ifrån den egna individen och i andra hand utifrån den grupp som personen ifråga identifierar sig som tillhörande. Det som klassificeras kan uttryckas som upplevelser, och eftersom dessa är av varierad art är följaktligen också kategorierna skilda. När den egna gruppen känner viss gemenskap med en annan kan man säga att respektives erfarenheter till viss del överlappar varandras – därigenom kan vi också finna gemenskap i vårt sätt att klassificera världen. När gruppernas kategorier är mycket skilda från varandra upplevs det som ett mycket stort avstånd – därmed förstärks också de negativa aspekterna i stereotypen (skillnaderna blir mer påtagliga än likheterna). Detta fenomen kan illustreras av den s.k. “kulturkrocken” mellan vita och apacheindianer i 1800-talets USA. Som stereotyp var apacheindianens karaktär präglad av lömskhet vilket manifesterades i ett svekfullt beteende. Kort efter det att man undertecknat ett fredsavtal mördades några nybyggare eller soldater i trakten. Förklaringen till detta var inte att apacherna inte respekterade avtalet utan att man klassificerade världen annorlunda. Man identifierade inte sig själva med stamenheten som bas, utan med den lilla lokalgruppen. Därigenom såg man inte heller de vita som man slutit fred med som amerikaner eller mexikaner, utan som nybyggare, soldater eller missionärer. Hade man slutit fred med en grupp soldater så var det inget som hindrade att man i nästa ögonblick gjorde en räd mot ett nybyggarsamhälle.

Klassifikationen av andra grupper har alltid en inbyggd laddning som, om den förstärkts med konflikter i termer av ekonomi, religion och social diskriminering, kan leda till öppna konflikter. Vad som för närvarande pågår i det forna Jugoslavien är ett skrämmande exempel, och en rad andra hotfulla etniska konflikter är på väg att utlösas. Förstärkt av en ideologi där värdekategorierna på förhand är statiskt definierade övergår den grundläggande etnocentriska människosynen i rasism.

Ras, kultur och etnicitet

I en rad arbeten (1987, 1988, 1991, 1992 och 1993) har Jonathan Friedman diskuterat identitet i termer av strategiskt handlande – praktiserandet av en identitet. Startpunkten, anför Friedman, är medvetenheten om det specifika, dvs. olika sätt att göra samma sak (1993:8). Denna mentala klassifikation förstärks i en transformationsprocess där det abstrakta får ett innehållsvärde i sig själv – kultur är en sådan (västerländsk) produkt (Friedman 1992:8). Ras, text, paradigm, kod, struktur är andra sätt att göra skillnader till ting “utan att egentligen undersöka den process med vilken det specifika kommer till stånd och reproduceras” (Friedman 1993:8).

Kritiken mot olika former av rasdeterminism formulerades tidigt och starkt hos Franz Boas – främst genom att påvisa rasernas instabilitet och lanserandet av kulturbegreppet som motpol (Boas 1911). I samma anda har Claude Lévi-Strauss argumenterat: rasbegreppet som en icke-vetenskaplig arbiträr kategori för observerbara skillnader i mänskligt beteende (Lévi-Strauss 1971:608). Definierade som kategorier kunde Boas jämställa ras och kultur, medan Lévi-Strauss tagit ytterligare ett steg och förklarat innehållet i raskategorin som betingat av kulturella aspekter (ibid 1971:617). De kulturella skillnaderna är ett naturligt fenomen – resultatet av direkt eller indirekt kontakt mellan olika samhällen, konstaterar Lévi-Strauss vidare (1952:11).

Klart urskiljbart vid detta laget är att problematiken finns lokaliserad på två skilda, men interagerande plan. Boas och Lévi-Strauss fokuserar på kategorier – facken som på ett kognitivt plan utgör basen för vår uppsortering av världen. Det är på denna nivå som reducering, stereotypifiering, kontextualisering och klassificering sker. Den andra nivån, som Friedman betonar, består i praktiserandet av den egna identiteten utifrån dessa kategorier. På motsvarande sätt diskuterar Peterson Royce (1982) etnisk identitet – först genom att konstatera att etnisk identitet enbart är en av många tillgängliga alternativ. Vidare att identiteten har en affektiv nivå och en strategisk. Lévi-Strauss betecknar den första som den “djupt psykologiska” medan Friedmans “praktiserande” av identitet i Royces termer blir till manipulerande. Royce uppmärksammar också kategoriernas godtycklighet: “Utomstående kan uppfatta en grupp som homogen, medan det inom gruppen existerar många alternativa beteendemönster vilket implicerar heterogenitet (ibid 1982:29).

Praktiserandet eller manipulerandet av identitet, oavsett om den tar sig uttryck i etnicitet eller i religions- alternativt klasstillhörighet, är därmed i grunden individualistiska projekt. Om vi förlänger detta resonemang måste vi identifiera ideologier som kulturintegration respektive kulturpluralism som nationalstatens motstrategier. Dessa är emellertid inte individualistiska projekt utan kollektiva och innehåller dessutom ytterligare en laddad dimension: oppositionen mellan majoritet och minoritet. Förespråkandet av integration vilar på uppfattningen om att icke-konformitet utgör ett hot mot status quo medan kulturpluralism har en idealistisk prägel om ett konfliktfritt samhälle. Tydligt är att också att preferenserna är vitt skilda: integration har prägel av ekonomisk rationalitet medan kulturpluralism placerar sin föreställning om humanism i första rummet. Båda vill eliminera uppkomsten av en potentiell konfliktsituation – men den risken kvarstår, och kan t.o.m. förstärkas oavsett vilken strategi man väljer. Om vi bortser från utfall av extrem nationalism eller fanatisk rasism, är samhälleliga konflikter inte en direkt följd av invandringspolitiken utan ett utslag av samhällsklimatet i stort.

Kulturintegration och kulturpluralism som ideologiska strategier

Nedanstående avsnitt ställer, i referatform, en text som argumenterar för integration som en positiv strategi mot en text som betonar de negativa aspekterna. Avsikten är inte försöka framställa vare sig kulturintegration eller kulturpluralism som ideal-modeller utan snarare att peka på den reducering som ett komplext problem genomgår när det enbart framställs som lokaliserat i två motsatta orsakspoler. Frågan jag väcker är om kravet på en förändrad svensk invandrarpolitik verkligen har sina rötter i ett faktiskt misslyckande – eller om den uppkomna debatten har sin verkliga grund i en rad andra faktorer, till största delen en yttring av ekonomisk stagnation. Vidare ifrågasätter jag anförda slutsatser såsom att språklig och allmän social integration direkt motverkar gettobildning, och av ännu större vikt, föreställningen om att spänningen mellan olika grupper i samhället automatiskt minskar om pressen på deltagande i ett mycket klart definierat samhällsprojekt ökar.

Refererande till studier av Ålund och Schierup konstaterar Ekholm-Friedman-Friedman i en färsk forskningsansökan att invandrarens rätt till sin egen kultur inte hjälper honom att “ta sig in i det svenska samhället.” Ideologin om det mångkulturella samhället betonade enbart de positiva aspekterna av invandring – att vårt samhälle berikades av den etniska mångfalden. De negativa aspekterna av invandring är att Sverige inte längre förmår “integrera de människor som kommer” – något som leder till ökad oro inför invandringen och i förlängningen ökad “främlingsfientlighet”, “etnisk splittring” och t.o.m. “apartheid” (Ekholm-Friedman-Friedman 1993:4). För att undvika en marginalisering av stora grupper, såväl svenskar som invandrare, används därmed “ordet integration i klart positiv betydelse” (ibid 1993:12). Med hänvisning till gängbildningsfenomen i Los Angeles betonas vikten av att “undvika en utveckling mot det amerikanska mönstret med enklaver av välstånd, omgivna av etniska fattigkulturer utan respekt och lojalitet mot samhället och skyddade mot dessa av tungt beväpnad polis” (ibid 1993:13).

Övergår vi till definitionerna av begreppsapparaten kan vi observera hur dessa fylls med ett innehåll som gör det möjligt att placera dem längs en skala från totalitär kontroll till direkt passivitet. “Invandring har tidigare vanligen beskrivits i termer av assimilering eller pluralism, den förra inom västerländska demokratier och den senare inom koloniala och post-koloniala områden”. Pluralism jämställs med hierarkiskt rankade etniska grupper i en kombination av “rena” och “blandade” identiteter (ibid 1993:3). Assimilering har stått som ideal i nationalstaten och varit knutet till medborgarskap. Här kan dock finnas tendens till closed nationalism vilket, bl.a. i Tyskland under vissa perioder, uppfattats som knutet till ras och kulturtradition (ibid 1993:3). Modellen för en ny svensk invandrarpolitik, fattad av Riksdagen 1975, identifieras som en plädering för en kulturpluralistisk syn. Infogning är facktermen för den politik som gjort att invandrargrupper uppmuntrats att bevara sin egen kulturella identitet – genom hemspråk, stöd till invandrarföreningar och friskolereform. Den svenska politiken uppvisar respekt för kulturella skillnader, var “utan tvekan öppen och generös men den var också naiv i sin uppfattning…” (ibid 1993:3). Som politisk strategi går integrationsmodellen följaktligen längre i omformandet av den invandrade än infogningsmodellen, dock inte lika långt som den nationalistiska assimileringen.

Mot denna politik praktiserad i Latinamerika ställde sig Lars Persson med sin bok De dödsdömda indianerna (1971) mycket kritisk, som den där utövades ledde den till exploatering, kulturförstöring och i sista hand folkmord. Integrationspolitiken syftar enligt dess förespråkare till att inlemma minoriteter i en nationell kultur, skriver Persson. Den är diskriminerande eftersom den alltid betyder ett uppgående i den västerländska kulturen och får också till följd att den kulturella mångfalden, kulturutbytet och därmed också toleransbegreppet suddas ut (Persson 1971:57, min kursivering). Som ideologi och teoretisk konstruktion bjuder nationen upplysning och undervisning och skapar därmed goda arbetare med utvecklingsmöjligheter i samhället. Verkligheten, åtminstone för de inhemska minoriteterna, blir en annan: förslumning på plats eller migration till slumområden i större samhällen (Ibid 1971:58). “Integration nämns ofta som motsats till apartheid, men för de berörda folken blir konsekvenserna av dessa båda politiska idéer mycket likartade”, blir Perssons slutomdöme (ibid 1971:57).

De scenarios som framställs av Kajsa Ekholm Friedman och Jonathan Friedman respektive den framlidne Lars Persson är så fundamentalt motsatta att man nästan undrar huruvida man överhuvudtaget diskuterar samma sak (någon vill kanske göra gällande att de tar upp två helt skilda problem och jag ber att få återkomma till denna invändning). Förutsatt att begreppet integration har någon form av substans i vetenskapliga resonemang måste vi emellertid utgå ifrån att det bara finns ett integrationsbegrepp. Låt oss också förbigå ett rent etnocentriskt argument såsom att integrationspolitik automatiskt skulle vara bättre när det praktiseras på invandrargrupper i Sverige jämfört med indiangrupper i Sydamerika. Därmed återstår frågan om exemplen sydamerikas indianer och Sveriges invandrare är inbördes jämförbara. Naturligtvis är jag fullt medveten om att det i det ena fallet rör sig om inhemska minoriteter och i det andra om grupper av invandrare. Till detta kan man vidare anföra att sydamerikas indianer kan göra anspråk på en landbasis (även om den ekonomiska aspekten i integrationsmodellen har som viktigaste mål att beröva dem denna rättighet), vilket inte invandrare i Sverige kan tänkas göra. Överhuvudtaget diskuteras inte frågan om “utrymme” (space) i någon av framställningarna trots att den utgör en viktig faktor i spänningsförhållandet mellan olika etniska grupper. Hypotetiskt skulle den svenska frågan också kunna ha berört samerna som en avvikande grupp – till och från har också den frågan varit inflammerad. Trots uppenbara skillnader, hävdar jag att typfallen har en gemensam grund som gör dem jämförbara. Denna grund kan uttryckas som:

1. Användandet av en gemensam begreppsapparat (inklusive att de anförda begreppen huvudsakligen betonas i sin politiska och strategiska betydelse).

2. Att metod, praktik och målsättning är identiskt oavsett var och när de appliceras.

Motsatsernas polarisering får därmed sökas i den sårbara användningen av en abstrakt skapelse som begreppet integration – och framförallt när dess analytiska värde transformeras till ett strategiskt. Termen integration har inget liv i sig utan får mening först i sitt begreppsmässiga användande – ett användande som aldrig är vakuumförpackat och neutralt utan sker kontextbundet. Integration som fackterm beskriver samma process i både det första och andra exemplet – skillnaden består i utvärderingen av dess effekt, endera som positiv eller negativ. Framhållandet av en positiv eller negativ värdering får därmed inte uppfattas som subjektivt låst, utan helt beroende av den faktiska situationen. Vad som skiljer sig i ovan refererande framställningar är lokaliseringen av agenten (antropologen), aktören (samhället) och objekten (de som skall integreras). I fallet Ekholm-Friedman-Friedman diskuterar svenska antropologer det egna samhällets införlivande av invandrande etniska minoriteter. Lokaliseringen i det senare fallet är helt annorlunda, dvs. Lars Persson som agent är en svensk antropolog som betraktar de Latinamerikanska ländernas agerande för att införliva sina inhemska minoriteter.

Det är naturligtvis omöjligt att döma ut något av de motsägande scenarierna som falskt eller felaktigt – båda rymmer så att säga var sin sanning. Intressant i det här sammanhanget är istället uppbyggandet av argumentationen. I fallet Ekholm-Friedman-Friedman diskuterar man med tonvikt utifrån det scenario som blir resultatet av en misslyckad integration. Utöver oroligheterna i Los Angeles hänvisas till Dubets studie La galère:jeunes en survie (Paris 1987) av avvikande invandrargäng i utkanterna av Paris – kursiverande dennes termer desorganisation, utestängning och vrede.

Kunskap i svenska språket och insikt i svenska normer och värderingar är grundläggande i integrationsmodellen. Får den invandrade därefter ett arbete och kan försörja sig själv avtager spänningen automatiskt. Motfrågan blir då först om den svenska “infogningsmodellen” i något avseende strider mot dessa grundläggande invandrarpolitiska målsättningar. Följdfrågan blir om det kulturpluralistiska erkännandet verkligen motsätter sig detta, eller enbart ser detta som en dialogartad process där också majoriteten öppnar upp sina grundläggande normer och värderingar.

Den viktigaste frågan är emellertid om spänningen mellan svensken och den invandrade automatiskt avtar om den invandrande gruppens identitets- och handlingsmönster begränsas? En färgad invandrare har fortfarande en annorlunda hudfärg oavsett hur väl integrerad han eller hon är. Den tredje generationens Brancovic eller Lopez, trots ingifte för tjugo år sedan, kan fortfarande stämplas som invandrare. Med andra ord kvarstår flera av de element som möjliggör en klassifikation i oss och dom andra. Som Persson anför finns det också koppling mellan förstärkt integration och minskad toleransnivå mot det avvikande. Här har vi en bieffekt som hotar andra grupper som kan identifieras som annorlunda, i första hand homosexuella.

Då jag explicit redogjort för svagheten i den anförda jämförelsen mellan förespråkandet av aktiv integration och ifrågasättandet av detsamma, tillåter jag mig att också peka på obalansen i jämförelsen av invandring till Sverige med den utveckling som skett i USA och Frankrike. Paris är en stad med drygt tio miljoner invånare, dvs. mer än Sveriges totala befolkning. I Sverige finns 456.000 utländska medborgare och 758.000 utrikes födda personer (särtryck Vi och dom), siffran för Frankrike måste vara mångfaldigt högre. När det gäller jämförelsen med USA förefaller den ännu mer generaliserande. För det första framhålls två städer (New York och Los Angeles) i ett land som jämfört med Sverige framstår som oerhört ofantligt. Städerna ifråga innehåller förvisso stora “enklaver” av invandrargrupper men problematiken rymmer oändligt fler dimensioner än enbart ja eller nej till kulturpluralism – graden av urbanisering, ekonomi, socialt skyddsnät, bostadspolitik och rättsväsende för att nämna de mest uppenbara. Överhuvudtaget är den amerikanska synen på förhållandet individ-samhälle så skilt från det svenska att jämförelsen aldrig kan bli rättvis.

Lars Perssons argumentation för kulturpluralism är svårare att tränga igenom då den inte är generellt framställd utan framförd som kritik i en väldigt specifik, och på många sätt annorlunda, situation. Att gränslinjen mellan kulturpluralism och kulturintegration är både otydlig och flytande kommer emellertid till uttryck i påståenden som att nationalstaten är skyldig “att garantera alla indianska befolkningsgrupper, i kraft av deras etniska särdrag, rätten att vara och förbli sig själva, att leva i enlighet med sina egna seder och sin egen moral, fria att utveckla sin egen kultur” (Persson 1971:112) och å andra sidan “staten har förpliktelse att tillerkänna dessa samfund en dynamisk integration som tillåter dem att samtidigt som de behåller sin kulturella autonomi mottager de tjänster som nationen kan erbjuda dem” (ibid 1971:107). Persson avvisar av förklarliga skäl inte integrationstanken helt och hållet – som Ekholm-Friedman-Friedman konstaterar måste ett samhälle uppnå en viss grad av integration för att överhuvudtaget fungera. Problemet är på vilken nivå denna grad ligger och hur man uppnår detta mål på bästa sätt. Vad Persson vänder sig emot är att integration har blivit “ett förenklat, heltäckande begrepp, en ‘bra’ lösning som verkar humanitär, har drag av vilja till jämlikhet och annat som slår i politiska sammanhang” (ibid 1971:52). Dess försvarare talar i allmänna ordalag, så allmänna att man t.o.m. kan betrakta det som samhällsvetenskaplig eller politisk metafysik, hävdar han (ibid 1971:52).

Kulturpluralism: strategi eller erkännande?

Om vi återvänder till jämförelsen med det amerikanska samhället är det bara att konstatera att den där förda invandrarpolitiken är betydligt mer komplicerad än vad som rymmes i ett begrepp som kulturpluralism. För bara några årtionden sedan var det politiska slagordet “the melting pot” och det är först på senare tid som erkännandet om att USA faktiskt är mångkulturellt har kommit. Officiellt skedde detta med den s.k. Affirmative Act som garanterade etniska minoriteter kvotintagning vid universitet och anställning vid statliga företag. Den officiellt anförda termen kan närmast översättas med bekräftande eller positivt bemötande, dvs. att det mångkulturella är en slutprodukt snarare än en aktivt förd politik. Exemplet USA visar med tydlighet att invandringens nationella sammansättning är en minst lika viktig faktor som den officiellt politiska målsättningen. De tidiga invandrarna från de nordeuropeiska hade förutsättningarna för att snabbt assimileras i det amerikanska samhället – och detta utan någon invandrarpolitik i egentlig mening. Sekelskiftets invandring från syd- och mellaneuropa var betydligt mer svårhanterlig – invandrargrupperna var etniskt mer sammanhållna och slog sig ner som “italienska och polska enklaver” i storstäder som New York och Chicago. Den officiella inställningen var att invandrarna måste lära sig vad som viktigt för att fungera som amerikanska medborgare, respektera samhällets regler och under inga som helst omständigheter framföra tankar om separatism. Kravet på att fungera som “amerikanska medborgare” luckrades successivt upp med den asiatiska och spansktalande arbetskraftsinvandringen – informella samhällsstrukturer växte till “chinatowns” och latino-områden i gigantiska urbana centra som t.ex. Los Angeles. Med Peterson Royce som utgångspunkt kan vi konstatera att USA drivet tre olika strategier för att kontrollera etniska konflikter: 1) begränsa invandringen, 2) isolera etniska grupper, och 3) låta dessa existera på sina egna villkor (1982:35-36). Förklaringen till det amerikanska mönstret måste alltså sökas i en rad samverkande faktorer (graden av urbanisering, skolsystem, socialt skyddsnät, illegal invandring, frånvaron av en vapenlagstiftning m.m.) – däremot inte i en kulturpluralistisk ideologi. Snarare kan det rakt motsatta framhållas – ett tidigare förnekande av landets mångkulturella sammansättning har uppmuntrat en institutionaliserad rasism som snarare stärkt minoriteternas etniska strategier än löst upp spänningarna. Slutligen måste man också konstatera att den snabbt växande migrationstrenden som världen nu erfar inte är resultatet av ett USA i brand – utan etniska konflikter i en rad forna nationalstater som politiskt undertryckt sina minoriteter.

Sammanfattning

Att ensidigt ställa ideologin om kulturpluralism mot den om integration utgår ifrån tanken att en bestämd orsak skapar en bestämd effekt. Vi måste istället inse att olika orsaker kan skapa samma effekt – dvs. att både kulturpluralism och kulturintegration är tveeggade svärd som kan bidraga till framväxten starka etniska grupperingar inom en nationalstat. Assimilation, integration och anpassning är i grunden individuella processer – om kraven är för högt ställda kan etnicitet bli en strategi för att bibehålla vad som uppfattas som grundläggande individuella rättigheter. Kulturpluralism förstärkt av osynliga rasistiska strukturer kan leda mot gettobildning och som ett resultat av intensifierade etniska motsättningar till ett renodlat apartheidsystem.

Den migrationsvåg som blivet följden av en politisk instabil värld ställer allt större krav på de mottagande ländernas invandrarpolitik. Men den ställer också större krav på oss som människor – vi kommer att konfronteras med likheter och skillnader i allt större omfattning. Det finns en uppenbar fara i att negligera skillnaderna, men en lika uppenbar fara i försöken att radera ut dem. Tolerans är det enda som i längden kan förhindra konflikter.

Mot denna bakgrund förefaller det mig personligen för tidigt att döma ut den svenska infogningsmodellen – i synnerhet i en tid då all energi förbrukas på att utpeka syndabockar i sedvanlig populistisk anda. Vi kanske bör läsa textmassan en gång till, försöka finna nya nedslag och framför allt analysera kontexten.

    *****

Referenser

Boas, F.
The Mind of Primitive Man. Macmillan Company. New York 1911.

Ekholm-Friedman, K. & Friedman, J.
“Integration, identitet och sociala strategier hos invandrargrupper.” Projektansökan. Lund 1993.

Friedman, J.
“The Past in the Future: History and the Politics of Identity”. American Anthropologist, 1992.

Friedman, J.
“Global System, Globalization and the Parameters of Modernity: Is Modernity a Cultural System”. Manuskript 1993.

Lévi-Strauss, C.
Race and History. Unesco. Paris 1952.

Lévi-Strauss, C.
“Race and Culture”. International Social Science Journal, vol XXIII, No 4, 1971.

Lindberg, C.
“Etnocentrism-Rasism.” Invandrare & Minoriteter, Nr 1, 1991.

Lindberg, C.
“En etnocentrisk och rasistisk odyssé genom fem sekler.” Centre for Research in International Migration and Ethnic Relations, Stockholms Universitet, 1992.

Persson, L.
De dödsdömda indianerna. Aldus aktuellt. Stockholm 1971.

Peterson Royce, A.
Ethnic Identity: Strategies of Diversity. Indiana University Press. Bloomington 1982.

“Vi och dom”: Särtryck av Aftonbladets artikelserie.